22 Nyheterna på TV4 uppmärksammade igår problematiken med diastaser som kan uppkomma under en graviditet – och som visar sig efter förlossningen. Tusentals kvinnor drabbas varje år av detta. Studier visar att cirka 45 % av kvinnorna har kvarvarande problem 6 månader efter förlossningen, och cirka 33 % efter 12 månader (Sperstad, Bö 2016). Hur många av dessa som har allvarliga skador finns det ingen statistik över.
I reportaget uppmärksammas de kvinnor som har svåra besvär, men som trots sina rejäla problem i vardagen – som med att bära sitt barn, lyfta matkassar, ont i magen och tarmarna, problem med urinblåsan och underlivet liksom ont i rygg och bäcken – så klassas diastasen enbart som ett skönhetsbesvär här i Sverige. Inget annat. I och med det minskar chanserna till adekvat vård och till eventuell operation bekostad av landstinget. Du möter Sunitda som berättar om sina besvär.
Alla med en diastas behöver så klart inte opereras men de som verkligen behöver en operation får den inte i dagens läge.
På Södersjukhuset i Stockholm finns läkaren Anders Olsson som opererar diastaser (ofta i kombination med navelbråck) i landstingets regi, men i övrigt finns det få kliniker att vända sig till.
Privat finns bra vårdgivare som exempelvis Akademikliniken runt om i landet, liksom Art Clinic. En privat operation kostar runt cirka 80.000-120.000 kronor beroende på vad som behöver göras. Men i gengäld åtgärdar man allt som kan behövas på en gång – även hud och överskottsvävnad tas bort, och man lägger snittet längs bikinilinjen.
Jag träffar många kvinnor med rejäla besvär på min klinik, och de reser många gånger lång väg för att få ett utlåtande om sin mage från mig. De vill veta hur – och om – de kan träna så de blir bättre, eller om det är en operation som gäller. Svåra beslut att ta och vi tittar gemensamt på deras funktion. Jag kan garanterat säga att det inte endast rör sig om skönhetsbesvär för de här kvinnorna. Många är heltidssjukskrivna eftersom de knappt orkar ta sig genom en hel del, de har konstanta smärtor och ont i kroppen och de kan knappt ta hand om sina barn. Jag blir så upprörd över diskussionen att de inte har besvär. Och de upplever själva att de nästan hånas när de berättar om sina besvär. ”Men så kan det gå när du är gravid” är ett svar många får höra. Självklart kan saker hända med kroppen, men man ska inte acceptera att man inte kan fungera längre. Det finns hjälp att få! Men tyvärr får många kvinnor avslag innan de nått fram till rätt personer.
Varför kan det vara så här?
Ett stort problem, som jag upplever det, är att man inte är överens om hur man bör mäta diastaser på ett sätt som hjälper kvinnan att klara av vardagen bättre.
* man mäter faktorer som kanske inte är det mest relevanta för att kvinnan ska fungera i vardagen
* man mäter på olika ställen i olika studier
* det finns ingen riktig samsyn på vad som klassas som en diastas – hur många centimeter är det?
Det här gör att det är svårt att få någon samsyn liksom någon form av överblick av situationen. Det är även svårt att avgöra effekten av olika saker, som träning, när man inte riktigt vet vad man ska mäta eller hur.
För att komma tillrätta med detta anser jag att man behöver se över mätmetoderna från grunden och börja mäta andra egenskaper som har större relevans för personens funktion. Här försöker jag få igång forskning för att få nya standardmått och mätmetoder.
Tills dess är det i princip skamligt att säga till dessa kvinnor att de inte har några problem utan bara lider av en skönhetsåkomma. De behöver hjälp. Många kan bli hjälpta av aktivering och träning, framför allt de som inte har så grava problem. Här finns det cert MammaMagetränare runt om i Norden som kan hjälpa till att kontrollera magens funktion och ge övningar som är anpassade. Du hittar dem bland yrkesgrupper som naprapater, fysioterapeuter, personliga tränare och barnmorskor. Här är en länk där du kan söka själv.
Låt oss sprida informationen om detta för att få mer kunskap inom området!